Röntgen och planen

Skiktröngen i morse gick bra, Rocky trodde att dom skulle bygga om honom till Darth Vader. Efteråt gick vi och fikade gobullar och kaffe/drickyoghurt men en av mormorns kattkompisar.

När vi kom upp var neurodoktorn här på rond. Allt såg faktiskt ut som dom hade hoppats.

Sedan ringde dom och tog reda på vilken bakterie det var. Svaret blev: Pneumokocker Tror jag...

Efter det skulle dom få tag i infektionsläkaren. Det tog ett tag. Under tiden lekte vi med lego i sängen. Pga den sena natten igår, den tidiga morgonen idag och allt bus igår har Rocky varit väldigt trött och tjurig idag. Så vi har mest myst och sett Turtlesfilmen 8 gånger.

Efter ett tag gick vi ut på uteplatsen vi har hittat idag. Så skönt med lite luft, var dock jäkligt varmt. Då kom läkaren ut med planen och för första gången insåg jag hur allvarligt det är.

När hon sa orden: Rocky har ju en livshotande sjukdom så stannade livet...igen.

Bakterien har ätit sig in till nervcentrat och där är den svår att nå med antibiotika.

Planen:

  • Några dagar till med samma antibiotika via CVKn direkt i blodet
  • Imorgon får vi provsvaren på om han har någon immunförsvarsnedsättande sjukdom.
  • Åka till Skell och vara inlagda där på barn i några veckor.
  • Byta till "rätt" sorts antibiotika direkt in i blodet.
  • Varje vecka ta blodprover två gånger för att kolla om kroppen fortfarande kan producera vita blodkroppar*.
  • Om 8 veckor magnetröntgen i Umeå(eftersom att han ska sövas och är så sjuk vill dom göra det här).
  • När han kan ta medicin själv får vi åka hem, men komma tillbaka för provtagningar.
  • Antibiotika i tre månader och där efter en nu röntgen av hjärnan.

När man får så höga doser av antibiotika som han får finns risken att kroppen slutar producera vita blodkroppar. Därför måste det kollas två gånger i veckan. Utan vita blodkroppar har kroppen inget skydd mot infektioner mm.


Många positiva grejer idag. Men jag har aldrig tagit in allvaret, jag har dundrat på.
Önskar att jag hade någon som kunde torka mina tårar eller ge mig en kram, äntligen kan jag gråta...






























Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0