Rockansmama

Det är bara för mycket nu.

Död, oro, orättvisa, tårar, folk som sårar, lögner och allt annat skit man kan tänka sig.

Jag behöver skriva av mig men vill inte kasta skit på folk som läser. Därför skriver jag inte här och berättar inte heller var jag skriver och jag tvivlar på att jag kommer att låta någon läsa just det.

När livets pusselbitar faller på plats igen så kommer jag att kunna skriva om annat än hjärtesorg och oro.

Jag är så fruktansvärt ledsen över det som har hänt. Men jag hinner inte vara ledsen, jag har så många andra saker att oroa mig för. På dagarna har jag fullt ös med småkillarna som inte blir eller ska bli träffade av den här orkanen som  sliter folk i stycken. På nätterna sitter jag och bara stirrar på väggen, i taket, på tvn. Väntar på samtal, väntar på svar. Sömnbristen är ett fakum och matlusten är obefintlig.

Känner att jag är nära gränsen. Känner att jag inte klarar av mer snart. Eller, jag har nog nått gränsen, men jag hoppade över den. Tog ett skutt för att kunna bemöta nästa bakslag. Ett bakslag som det senaste.



Ville bara att ni skulle få veta det.


Vila i frid Foppa ♥

Och tusentals kramar till alla nära, alla sårade och alla inblandade.  Och tack till alla ni underbara människor som finns, så många fler än vad jag hade räknat med.