Rockansmama

Helt plötsligt kom det. När jag som mest av allt behövde det.
Ett litet sms och fina ord från en underbar vän.

Att hela jag går upp och ner och hit och dit är kanske inget nytt.
Herregud, svänger mer än en hormonfull gravid ko.
Men det är mest på kvällarna, så att ingen ser.

Jag är rädd och ensam och har liksom ingen att prata med.
Inte för att jag vill prata om mig, jag vill prata om allt annat.
Vardagliga saker, strunt. Men just nu handlar inte livet om vanliga saker.
Saknar att bara var jag, även om jag är jag och jag är mer jag än vad jag har varit på länge.

Har längtat efter sommarens slut så länge och den tog nästan aldrig slut.
Den här sommaren har varit längre än åtta vintrar.
Nu är det höst. Men vad gör man nu då?
Brukar älska hösten, stickade koftor och tända ljus.
Men den här hösten är meningslös, en transportsträcka.

Längtar efter mitt eget hem men är livrädd för den dagen jag måste lämna ifrån mig mina barn en hel vecka.
Jag vill jobba och tjäna pengar, men jag vill inte lämna mina barn på dagis hela dagarna.


Nej, imorgon ska jag se till att få den bästa dagen på länge och träffa min fina Karro.